kristinolov

Jag har insett att jag följer en mycket dålig trend. Jag skriver bara inlägg när jag är arg eller irriterad på någon/något. 

- Stackars Bloggungen
- Knappast har hon en stund att vila
- Ropar dom och hon får skriva
- Skriv genast nytt! Skriv genast nytt!

BLOGGUNGEN!!!

Hela dan får, hon arbeta,
hon får jobba
hon får streta
sudda, skriva, rätta, gramma(tik)
varje dag är det detsamma

http://se.youtube.com/watch?v=g-x6qTiERS8

Nej vadå? Har ni intrycket av att vi redan får prestationsångest av den här bloggen? Nej verkligen inte.....

:)

Ni måste komma ihåg att både jag och Kristin lever ytterst aktiva liv långt bortom den så kallade bloggosfären. Denna blogg existerar alltså som en bonus!

//Olov

I mitt liv, på grund av de karriärsval jag gjort, har det varit något slags nödvändigt ont att lära sig illa kvickt. Kallpratet. Fan, numera är det inte äns särskilt kallt längre; den andre parten kan till och med få för sig att jag verkligen är intresserad och vill veta mer. Manipulerande ja, men det blir ju så trevligt och efter ett tag lurar man till och med sig själv och voilá, un situation victoire double (även känt som "win win situation" på svengelska)

Har du förresten tänkt på följande? Ja och nej är ju motsatsord. Men två av kallpratets mest populära uttryck som härstammar från orden ja och nej, dvs

- Närå-så-att....

och

- Jorå-så-att.....

...dom är inte motsatsord utan betyder egentligen exakt samma sak. (ungefär: "tre till meningar och sen har jag absolut inget mer att säga"). Var försvann motsatsen?

Godnatt!

//Olov

Mina föräldrar har alltid uppfostrat mig och mina syskon i en framåtsträvande anda. Barndomen kännetecknas av ett konstant pushande och uppmuntrande vid såväl läxbordet som fotbollsplanen. Ett heltidsjobb (vi är fyra syskon), som ändå föll väl ut och resulterade i fyra tämligen välartade och socialt funktionsdugliga individer. 

Absolut. Våra föräldrar och deras föräldrar är av en annan sort. Vi vägrar växa upp, även om vi innerst inne kanske ofta önskar att vi kunde göra det. De å andra sidan tillhörde generationer av människor som tog ett ansvar, dvs de tänkte inte bara på sig själva utan bildade familj och tog hand om den. Själv tar jag i princip bara ansvar när jag får betalt för det. Och bilda familj, ja gärna - men när? Och hur? - shit, jag har är alldeles för allmänbildad inom psykologi och sånt för att inse att minsta misstag när kidsen växer upp och de blir psykopater, gängmedlemmar eller ännu värre, losers.

Eller gör vi det till ett större problem än det är, Kristin? Nu har vi bara nått lite drygt halvvägs genom januari, det har varit cribs weekend på MTV och iallafall jag har inte äns lyckats prestera en helgfylla. (jag är dålig på sånt - jag lyckas bara bli riktigt full några enstaka gånger per år). Man kan bli cyniker för mindre.

80-talister presterar. Och när vi inte gör det får vi ångest. Problemet med vår högpresterande generation är dels att vi sällan ser vad vi presterat - så vi har konstant lite ångest. Och dels är det kanske att vi lyckats med något tidigare generationer inte klarat av. De har alla tittat på sina egna föräldrar och tänkt - jag ska inte bli en sån. Sen blev de det ändå. Men vi lyckades. Vi blev inte som dom... och nu.. ja, nu börjar vi ju ifrågasätta hur bra det egentligen var. Snacka om att älska ångest!

Mitt dygn är så gott som vänt, men nu ska jag sova!

//Olov

ps. Nåt helt annat. Glöm Perez. What Would Tyler Durden Do? http://www.wwtdd.com

- Ingen gillar en fegis...

Jag har börjat nära en orolig känsla - att jag aldrig kommer att bli vuxen. Inte på det eleganta sätt våra föräldrar en gång blev. Jag förundras dagligen över hur människor har råd att köpa hus, bil, hund och samtidigt på något märkligt sätt ändå finner tid, plats och pengar att uppfostra två, tre ungar på! Allt är naturligtvis en fråga om sunda prioriteringar (och i vissa fall tillräckligt mycket socialbidrag) Men jag kan ändå inte låta bli att förundras över hur en del, faktiskt, mot alla odds lyckas - kammar hem storkovan - vinner jackpot - lever lyckliga i alla sina dagar! 

Klockan är 04:00, det är söndag, dag 1. Har jag fortfarande den diciplin som krävs för att vända dygn?

På tisdag måste det vara färdigvänt.

De sena TV-programmen. Den korta listan på folk som hänger på Facebook. Och tröttheten. Ack tröttheten.

Nåväl, det är bäst jag avslutar detta korta inlägg nu för jag känner att jag börjar blanda ihop orden.

Hej.

//Olov

Kristin, en snabb fråga. Hur vuxen känner du dig?

Nere till höger. 

Ja, med de flesta av barndomens illusioner sedan länge spruckna kan man faktiskt kosta på sig att undra hur hett det egentligen är att växa upp. 

Kristin - inom en snar framtid, när den här bloggen är den mest populära i Skandinavien, när den översatts till 14 språk och vi båda har en varsin redaktion som skriver våra inlägg - då kan vi ta betalt för att berätta vad denna fantastiska fotokurserbjudande butik heter.

... är kanske inte så mycket att människor beställer saker som inte finns på menyn, eller att personalen sedan mot förmodan levererar denna icke existerande maträtt. Det är att någon därute faktiskt fortfarande beställer kebablåda! 

Två rädda lejon, ett blir plötsligt modigt, nu är det bara ett rä.... lejon kvar!