Lite utanför det bekväma
En skarp signal ochså susar tåget förbi så tätt att det nästan snuddar min jacka. Paniken griper tag i mig. Jag hade lika gärna kunnat stå framför.
Redigeringen går framåt, men sakta. Jag har gjort ett eget inslag som ska sändas på kvällen och tiden börjar kännas knapp. Plötsligt öppnas dörren till det lilla redigeringsrummet och redaktören viftar med ett papper.
– Trafikolycka i Timrå, vid kyrkan. Två lastbilar har krockat. Du ska dit och ta bilder, ropar hon.
Blodet pumpar och jag får snabbt på mig jackan. Greppar kameraväskan och stativet och småspringer mot dörren. Halvvägs ut ropar en av videoreportrarna efter mig,
– Glöm inte att ta på dig reflexvästen!
Svänger ut på E4:an och vidare norrut mot Timrå. När jag anländer till olycksplatsen inser jag till min förtjusning att jag är först av nyhetsbevakarna på plats och jag parkerar bilen vid sidan av vägen. Ut med kameran ur bagaget och upp med stativet. Först när jag flyttar kameraväskan ser jag reflexvästen och funderar i några sekunder om jag inte ska strunta i den ändå. Det är ju ljust ute! Drar den ändå över huvudet och försöker fästa den runt midjan. Den fastnar i stativet och nära nog välter hela kameran. Fan, tänker jag och slänger in den i bagaget igen. Jag riktar kameran mot olycksplatsen och tar en översiktsbild från min plats vid bilen. Noterar att tidningsreportrar anlänt bakom mig och kastar återigen en blick mot reflexvästen i bagaget, ja va fan då, tänker jag drar den över huvudet ännu en gång. Denna gång fastnar den inte i något och jag kan fästa den runt magen innan jag börjar gå mot olycksplatsen. Närbilder, vida vinklar, panoreringar och byte av positioner. Pratar med en av lastbilschaufförerna och en polis. Precis när jag är på väg att nöja mig ser jag kullen bakom den ena lastbilen. Därifrån skulle jag kunna få en kanonbra översiktsbild tänker jag och klättrar upp. Jag ställer ner stativet och håller precis på att ställa in horisontlinjen när ett öronbedövande tjut skär luften. Jag tittar upp och ser tåget komma rusande mot mig. Det passerar så nära att jag enkelt hade kunnat sträcka ut handen och ta på en av de förbisvischande vagnarna. Herregud, tänker jag. Jag hade inte ens reflekterat över att det var ett tågspår som jag klättrat upp på. Ingenting utanför mitt uppdrag existerar. Reflexvästen kanske inte var en så dum idé i alla fall.
/Kristin
